Oktobermöte 29 oktober 2024
Hej alla Pellevänner!
Välkomna till höstens andra möte tisdagen den 29 oktober kl 18.30, som vanligt på
BirgerJarl. Vi får lyssna till Ulrika Knutsson, författare och journalist, som talar om
”Putte Tittut, Kurre Smack, farbror Gösta och jag”.
Mötet kostar 200 kronor ( inklusive mat och föredrag). Går bra att Swisha i förväg till 070-6884701. Dryck betalas separat.
Ett tiokronorslotteri kommer att finnas som vanligt. Jämna pengar eller Swish behövs
både till entré och lotter.
Anmälan, som är bindande, görs till Birgitta Kulling på tel 070-3471414 eller mail
birgitta.kulling@gmail.com senast torsdagen den 24 oktober. Ta gärna med en vän!
Styrelsen för Sällskapet Pelle Svanslös vänner, Inger Söderberg, ordf
Välkommen till möte 17 september 2024
Välkomna till höstens första möte tisdagen den 17 September kl 18.30, som vanligt på
BirgerJarl. Vi får lyssna till Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus, som talar om
“ Mjuk makt och hård makt” .
Mötet kostar 200 kronor, tyvärr en höjning med 50 kronor ( inklusive mat och
föredrag. Går bra att Swisha i förväg till 0706884701. Dryck betalas separat).
Ett tiokronorslotteri kommer att finnas som vanligt. Jämna pengar eller Swish behövs
både till entré och lotter.
Anmälan, som är bindande, görs till Birgitta Kulling på tel 070-3471414 eller mail
birgitta.kulling@gmail.com senast torsdagen den 12 september. Ta gärna med en vän!
Styrelsen för Sällskapet Pelle Svanslös vänner, Inger Söderberg, ordf
Glöm inte att betala medlemsavgiften för 2024, om ni inte redan har gjort det,
fortfarande 100 kr enskild medlem, 150 kr för familj. Bg 5633 – 6670. Kom ihåg att
skriva namn!
Mjuk makt och hård makt/föredrag Anders Wejryd 17 september 2024
Anders Wejryd
Pellesällskapet den 22 september 2015, reviderat oktober 2023 och september 2024
Vi som mötte Pelle i det som barn numera kallar kapitelböcker eller till äventyrs redan genom Gösta Knutssons uppläsningar i radio skaffade oss egna bilder av hur det hela egentligen tog sig ut. Redan Lucie Lundbergs illustrationer i de gamla böckerna (för det var väl så hon hette?) skavde. Hade hon verkligen läst ordentligt? Bilden stämde ju inte! Och vad visste hon om Uppsala, min och fleras barndomsstad? Vi fick med andra ord tidigt problem med utsagan att en bild säger mer än tusen ord. Vi hade sett mera utifrån bara några få ord än vad som gick in på många bilder!
Riktigt besvärligt blev det med filmatiseringar och pjäser. Jag har inget minne av att Pelle någonsin blev bra. Däremot Måns. Det var tacksammare! En elaking som kunde ta ut svängarna. Och Bill och Bull fick, som begåvningshämmad doakör, många skrattare med sig. Men många bilder plattade till Pelle. När djup blev yta trycktes så mycket verkligt intressant bort.
Min minnesbild är att Pelles Uppsala inte sträcker sig längre söderut än till Svandammen och Slottet och inte längre norrut än till Svartmangatan. Det förekommer också någon från Svartbäcken har jag för mig, men den katten, eller var det en tax (?), kom bara på besök. Längre västerut än till Kyrkogårdsgatan och Observatorieparken tror jag inte Pelles Uppsala sträcker sig och österut är det bara något besök vid Centralstationen. Det andra är landet, som Rickomberga och Skogstibble, och är trakter med exotism, införda i staden, och i Skogstibbles fall dessutom med lukt. Så finns de andra orterna, de som Frösö-Frasse, Backa Matts Mattsson och Ville med Sillen kom ifrån, men de är bortom. De vidgar förståelsen av att Uppsala egentligen ändå är det enda nödvändiga. Allt som sker för Pelle när han reser bort, i Chicago, Köpenhamn, Leksand, Stockholm, Siggebohyttan och på Göta Kanal, är bara övertydliga exempel på den dramatik som redan finns i Uppsala. Dessutom visar sig Uppsalas influens bli synlig även där, eftersom Måns själv eller någon med samma själ, stiger in i handlingen också där, där Pelle trodde sig vara i säkerhet.
Så låt oss börja i Fjärdingen, Pelles och det etablerade Uppsalas hjärtland. Redan som hemmakatt, med umgänget huvudsakligen begränsat till människor och någon vinterfluga, så rör han sig på stan. Skjulet vid Gropgränd hyser några av de spännande individer som blir alltmer centrala under Pelles kommande mångåriga och successiva vuxenblivande.
Lyktstolpar är betydelsefulla för hundar liksom källargluggar för katter, om än av skilda skäl. Statyer kan vara viktiga för hundar, av samma skäl som lyktstolpar, men för katter är statyerna bra till helt andra saker än källargluggar. Källargluggar erbjuder skydd och hemkänsla, statyer erbjuder utsikt – och kanske väcker de kattens djupare tankar. Alla källargluggar, lyktstolpar och statyer är, för båda djurarterna, revirbestämmande. Eftersom Gösta Knutssons katter är läskunniga, så är statyer för dem dessutom inte bara form utan också förklarande text. När jag nu lämnar det som skrivits om Pelle Svanslös och ser närmare på det av hans liv som inte blivit litteratur, så är det slående hur mycket han funderat över statyerna. Obelisken i Odinslund är ett särfall, eftersom den inte ser ut som någon Pelle känner. Däremot väcker den hans tankar om vad verklig storhet och framgång är. Gustav II Adolf, obeliskens primära hyllningsobjekt, hade redan under Pelles levnad börjat tappa stinget. Studentkårens hyllningar den 6 november var inte som förr och konditoriernas försäljning av Gustav-Adolfs-bakelser var på nedgång. Gammel-Majas framlidne make, ärkebiskop Nathan Söderblom, som så ivrigt hyllat Gustav II Adolf i yngre år, och i honom sett en freds- och frihetsapostel, hade med tilltagande pacifism och ekumeniskt engagemang blivit mindre hängiven. Hade han fått göra om sitt bildprogram för Saltsjöbadens kyrka hundra år senare hade nog den väldiga Gustav-Adolfs-bilden blivit mindre lysande och stor och den glåmiga Birgitta från Finsta mycket centralare. Pelle var inte så imponerad där framför obelisken. Han funderade kanske mer jordnära och födoinriktat på om det inte skulle vara ett frågetecken efter texten på obelisken: Åt Gustav II Adolph i svenska folkets namn af Carl XIV Johan den 6 november 1832?
Den hårda makten, förblir den? Det är frågan som väcks än tydligare av två andra statyer Pelle ofta vandrade förbi och kanske skuttade upp på de lägre delarna av, Erik Gustaf Geijer i universitetsparken och senmedeltidsärkebiskopen Jakob Ulfsson där mellan domkyrkan och Dekanhuset. De var riktiga statyer. De såg ut som folk.
”Vid femton års ålder blev stugan mig trång”. Det slog an hos Pelle. Det är snart dags för honom att bryta upp för egen källarglugg och familj. Geijers ställning som en central person för de etablerade i riket bröts av det vi brukar kalla hans avfall. Hans makt och inflytande blev beskuret när han ger sig ut, ensam i bräcklig farkost. Men just för att han gör det, och levde igenom avståndstagande, ifrågasättande och svaghet, är han fortfarande en person för vilken många av oss hyser både intresse och beundran. Dessutom sitter hans tänkande ihop, vilket han inte tyckte att det gjorde hos hans lundensiske frände, sedermera växjöbon, Esaias Tegnér. Allt vad han sade glittrade, men vad menar han, lär Geijer ha sagt om Tegnér. Släkten är värst.
De historiska personer som hade mycket hård makt glöms oftare än de som hade mjuk makt, de vars idéer influerar, de vars frimodighet imponerar. Och få av oss vill vara utan Geijers passionspsalm ”Du bar ditt kors, O Jesu mild” – med orden ”Det intet finns, som icke vinns, av kärleken som lider.”
Jag kan inte erinra mig några kyrkobesök av Pelle. Det närmaste han kommer är väl Runde Torn i Köpenhamn, men han håller sig bara i tornet. Hem till Gammel-Maja minns jag aldrig att han kom, och hon bodde ju i verkligheten i Domtrappshuset, inte i kyrktornet. Så han har väl aldrig hört Geijers psalm om ”Det intet finns, som icke vinns, av kärleken som lider”. Synd, för han hade kanske uppskattat tanken.
Hundar lär enligt kyrkolagen från 1686 ha fått medföras i kyrkan om de inte skäller eller orenar. Det kunde vara kallt om fötterna för både åhörare och präst. Och till Danmarks kyrka hade ju Linné hunden med sig, som gick när predikan blev onödigt lång. Med husse i släptåg. Men katter. Nix. Alltför opålitliga för kyrkobesök, åtminstone på Pelles tid.
Men efter en stunds betraktande av den värmländske skalden, tänkaren, prästen, politikern och lärdomsgiganten så var det dags att sträcka fram frambenen, skjuta rygg och gå vidare med svansen i vädret, om den funnits. Men stumpen visade ändock sinnesstämningen. Ner mellan Eckermanska huset och Gustavianum, snett uppför trappan mot domkyrkan och så lite söderut på planen. Den väldiga statyn gav inte mycket om man kom för nära, särskilt inte som katt. Så därför på plats en bit ifrån, med bakben och bak på backen och frambenen raka, och med svansen, ajdå, men i andanom, vackert rundad runt bak och ben, så ser Pelle den väldiga sockeln upp mot ärkebiskopen med både kräkla och mitra. Och katter har bra syn, så han känner igen honom, han som vi talade om nyss, Nathan Söderblom. Det var Söderblom som fick sitta modell när parisvännen Christian Eriksson skulle skulptera. Ingen visste ju längre hur herr Jakob sett ut. Det hade blivit många år med bara det runda, höga fundamentet; pengainsamlandet gick trögt, trots fyndig slogan: Vi kan inte ha ett stift utan biskop. Men nu var han på plats. Och Pelle funderar.
Det här är ju inte Gammel-Majas man. Det här är en mycket äldre och mycket mäktigare man. 46 år som ärkebiskop, från 1469 till 1515, har ingen slagit ännu och det i en position då en ärkebiskop både kunde och skulle bestämma alldeles själv. En man med makt. Visserligen är Herr Jakob (enligt en osäker källa) och jag de enda ärkebiskoparna hittills som varit kyrkoherdar i Munktorp i Västmanland innan vi så att säga fick vår sluttjänst, men det var inte det som gav auktoriteten och makten. Men minns vi det som han beslutade? Ja, två saker. Befordrade boktryckandet och grundade universitetet. Båda besluten kom att utmana makten. För visserligen anses det ju finast att tänka rätt – men att tänka fritt är stort nog! Och vilka vänner hade Pelle haft om inte Ulfsson slagit till? Hade Laban från Observatorieparken och Murre från Skogstibble fått komma till sin rätt utan universitet, kulturliv och musik; hade Fritz’ och Fridas studentäktenskap funnits i Uppsala; och varför skulle vare sig Gullan från Arkadien eller Maja Gräddnos korsat hans väg? Och Måns – ja det är ju frågan om han hade sin hemvist nere vid Gamla torget på Upsala Nyas officin eller var den blivande UD-tjänstemannen och chefen för Radiotjänst – eller sannolikare: De som anfört den segrande sidan i Bollhusmötet, där Gösta Knutsson hörde till den förlorande sidan, förlorarna som ville att Sverige åtminstone skulle ta emot några judiska läkare, när Hitlertyskland gjorde deras liv omöjligt. Eller så hade Måns ingen personlig motsvarighet i Uppsala utan var en projektion av den allestädes närvarande ondskan och dumheten?
I vilket fall: Vi minns den mjuka makten, inte den hårda, hos dem alla. ”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort…” Ja, han kunde Tegnér också, där nere i Lund.
Pelle kunde slå en lov upp emot Carolina också, mot statyn av Wennerberg måhända. Pelle kände väl till honom, men hans makt som politiker och landshövding hade förträngts. Det var bara sångerna kvar. Och många är kvar ännu – inte bara gluntar och andra studentsånger utan också existentiella och andliga teman. Hård makt och mjuk makt. Och där finns ju sångarprinsen också, inom synhåll. Prins Gustav blev bara tjugofem år innan lungsoten tog honom. Honom minns vi inte för någon konungslig kraftfullhets skull, utan för livsglädje och Sjung om studentens lyckliga dar. Hård makt och mjuk makt.
Väl uppe vid slottet fanns minnena kvar av den mäktige Hjalmar Hammarskjöld, statsminister i en svår tid. Men vad minns vi särskilt? Den obändiga tron på rättsstaten, förhandlingar, internationell juridik och domstolsförfaranden? Eller kanske mer envisheten och hårdheten i politiken, som sannolikt bidrog till det svåra försörjningsläget under första världskriget? Och sonen Dag, i statyn med både barnet och den vuxna skuggan mot slottsväggen, Dag, som så överraskande blivit statsråd ungefär när Pelle bildade familj. Hela hans gärning handlade om mjuk makt; ansvarstagande, uthållighet, stolthet, ödmjukhet. Och trohet.
När Pelle rundar tornen minns han sin succé som skidåkare. Frösö-Frasse hade försökt få katterna till stärkande vinterfriluftsliv. Skidloppet runt Slottet skulle bli början på något nytt. Och Måns såg genast en chans att få skrattarna på sin sida. Pelle hade visserligen inte blivit någon bra skidåkare, men för säkerhets skull ordnade Måns så att både Bill och Bull skulle tävla mot Pelle – men bara den ene skulle starta medan den andre skulle stå på pass nära målet, för att skida iväg när Pelle närmade sig. Bull vann, eller var det Bill! Planen höll – ända tills startaren Bill, eller om det nu var Bull, kom inlinkande, efter det att han så att säga redan kommit, klagande över att det var så tungkört. Då blev Pelle vinnaren i alla de andras ögon. Pelle minns – vilken dag! Den hårda makten snöpligt avslöjad.
Det är dags att ta sig ner för Slottsbacken. Pelle ginar mot ett konstigt målat hus i Carolinabacken, på andra sidan Drottninggatan. Vad är detta? Inga fönster och alldeles platt tak? Och fullt med människor på väggarna. Ett surr hörs. Det är något elektriskt. Elektricitet är inget som Pelle studerat närmare. Men surret känner han igen från telefontrådarna i Siggebohyttan, den där sommarsemestern i Bergslagen, där han sett fåglarna sätta sig på trådarna som noter i en sångbok. Där surrade och sjöng det – och fåglarna bytte plats eller kunde flyga iväg. Här står allt still. Bara det envisa surret. Ah – människorna är målade! De är inte riktiga. De kommer kanske inte loss? Det är ett rutmönster på alla väggarna. Är det galler runtom? Är de kanske fångna? De ser lyckliga ut ändå. Och starka och friska. Har de inte fattat att de är lurade? Och Pelle tänker på Måns och Bill och Bull. De kanske också är lurade? De känner sig starka ett tag men de kommer ju aldrig vidare. Jag, Pelle, har ju ändå fått flytta från lagårn, till familj på Kyrkogårdsgatan och sedan med Maja Gräddnos till egen glugg. Och så ungarna dessutom. Måns han bara går här, blir bara surare och kommer ingenstans. Hans hårda makt tar honom ingen vart. Eller heter han inte längre Måns, heter han Donald eller Vladimir?
Samtidigt som Pelle Svanslös-böckerna ger bilden av ett spännande men ändå ytterst tryggt, ordnat och hierarkiskt samhälle, så rymmer boken häpnadsväckande queera drag, väI värda att notera i hbtq-eran. Pelle blir vän med en tax! Taxen Max, som alltid vill gå med samma sida mot husväggarna. På den sidan saknas det stiliga hängörat som pryder hans andra sida, och de flesta taxars båda sidor. De var som hund och katt, säger man, men det var de alltså inte alls. Pelle står för ett gränsöverskridande som visar hän mot en postmodern dekonstruktion av tilldelade roller. De förenas av en brist. Ett öra och en svans. Denna brist präglar dock inte deras gemenskap. Bristen blir bara en utgångspunkt och möjlighet för gemenskapen. När Pelle och Max går utöver sina tilldelade roller så upptäcker de sin sanna individualitet. Sannerligen ett liberalt credo!
Jag sade i början att Pelle aldrig gjorde sig på film och teater. Det var lättare att gestalta Måns. Han är dock så mycket mer endimensionell. Vi som läste kapitelböckerna har sett djupare och vet att Pelle är vår hjälte. Lite tafflig. Lite för förstående mot välmenande människor för att bli gillad av andra katter. Lite dum. Och lite för ambitiös. Men god. Och utanför. Som det stod i Blandaren: ”Han hade icke fader, han hade icke moder, han var en alltigenom self-made man.”
Den verkliga makten kommer inte med tvång. Det är istället de som utmanar tvånget genom ärlighet och människovänlighet, som besitter den verkliga makten. När skolavslutningar i kyrkan diskuteras förvånar det mig att rummets kraft och symbolik nämns så lite. Det handlar mest om vad som sägs eller sjungs, och vem av oss minns något av det från vår skoltid? Men rummet! Här har nu eleverna av skolan fått veta hur samhället är, de har fått klara sammanfattningar av sina prestationer och vet hur hopplöst ute man är med låga betyg. Domen har fallit. Så kommer man till en kyrka med stora bilder på en Loser i ordet fulla betydelse. Han började enkelt, kom upp en bit, avrättades och oskadliggjordes. En misslyckad. Helt utan makt. Men det är inte slutbudskapet. Det är att det som människor bedömde och såg var fullständigt irrelevant för den fortsatta historien. Förloraren blev segraren, den viktigaste. Han, om vilken vi läser ”Föraktad var han och övergiven av människor”. Mjuk makt och hård makt.
Och samma dramaturgi finns där hos så många andra. Jesu föregångare Mose. Pippi Långstrump. Emil i Lönneberga. Den fula ankungen och syster Marianne i Alsike. Samt till exempel Pelle Svanslös.
Om Sällskapet – Viktigast är förstås det här med Pelle
Har Ni sett på katten
som inte har nån svans?
Kan man tänka sig en värre förolämpning mot en katt? Det trodde i alla fall inte Elaka Måns. Men i Uppsala har den snarare fått klangen av en komplimang, för i Uppsala är Pelle Svanslös en högt älskad figur. Gösta Knutssons katt står för demokratiska värderingar, medmänsklig-/ medkattslighet, livsglädje och nyfikenhet såväl på bildning som på det som gör livet roligt.
Gösta Knutsson skapade med sina figurer arketyper som inte bara är roande kattfigurer utan som också, i sin geniala enkelhet, ger konturerna av olika personlighetstyper och förhållningssätt. Hans böcker om Pelle Svanslös används i skolors anti-mobbningsarbete runt om i landet
Pelle och hans Maja Gräddnos, trillingarna Maj, Muff och Murre, Tjocka Trisse, Måns, Bill och Bull de andra katterna i kvarteren kring Åsgränd är barndomsminnen för många. Och många skaffar sig i våra dagar liknande minnen, i böcker och filmer om Pelle, i Uppsalas Pelle Svanslösvandringar och i den fina lekparken på Pelletema i Engelska parken bakom universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala. Strax intill går också Gösta Knutssons stig.
Det känns därför som en självklarhet att Uppsala ska ha ett sällskap för denna katt. ”Sällskapet Pelle Svanslös Vänner” bildades med ingen mindre än ”Maja Gräddnos”, Erna Knutsson, som beskyddare.
Sällskapet träffas minst fyra gånger årligen. Medlemstidningen Svanslöst berättar om vad som är på gång i sällskapet.
Dessutom delas ett Pelle Svanslöspris ut, ”för förtjänstfullt arbete på det kattliga fältet i vidaste mening”.
Alla rättänkande kattvänner och vänner med hjärtat för Uppsala bör naturligtvis vara medlemmar!
Sällskapets medlemsavgift är 100 kr per år per person och 150 för familj. Den som sätter in sådan summa på bg. 5633-6670 blir omedelbart medlem (Men glöm inte att skriva in namn och kontaktuppgifter vid betalning).
